Norge.

Snart sagt varenda krönikör, skribent och bloggare har skrivit om händelserna i Norge den 22 juli. Man uttalar sig i TV, det diskuteras och personliga berättelser från Utöya kommer fylla pressen för lång tid framåt, bredvid den rättsliga bevakningen. Jag väljer här att inte skriva ut namnet på den person som föranlett uppståndelsen, eftersom han hellre är hatad än glömd. Så jag vill inte göra honom till viljes. Tycker vi glömmer hans namn med förhoppningen om att han ruttnar.

Jag har ett twitterkonto som jag använt sporadiskt senaste året men dagen efter katastroferna loggade jag in för att ta del av informationen där. Twitter är snabbaste vägen till uppdateringar. Det såg vi inte minst under valkrisen i Iran 2009 då svensk press rapporterade med två dygns fördröjning det vi twittrare läst och vidarebefodrat direkt från jagade iranska twittrare. Och jag bloggade på min gamla blogg och sammanställde det jag tagit del av under natten då Iran var vaket. Det gick inte att låta bli att ge en ytterligare kanal till ett folk utan röst.

Under Norge-katastrofen fanns det en twittrare som fått mycket beröm för sina snabba och sakliga rapporter och smarta analyser om Norge; Emanuel Karlsten. På hans blogg via twitter fanns att läsa ganska omgående hur gärningsmannen stajlat sin facebooksida med ateljéfoton, medlemskap i lämpliga klubbar och därmed styrde vilka foton som pressen skulle använda och hur han ville framställa sig själv.

Jag lade upp länkning till det inlägget på min facebooksida eftersom jag vet att 80% av mina facebookvänner inte twittrar. Sedan kom rapporter på twitter om gärningsmannens manifest, hans bok som gick att ladda ner samt filmen om Tempelriddarna där han lagt in stajlade foton på sig själv på slutet, med gevär och gasmask(!?) – vilket oroat mig. Han har gjort allt metodiskt för att framstå som den krigare han verkar tro att han är.

Men vi andra tycker att han är bajs. Detta gav en av mina twitter/facebookvänner uttryck för med att styra om bildsökningar på gärningsmannen till just, bajs. Stolt över dig Nikke som krigat tillbaks fredligt! Kanske själv tar med kameran nästa gång jag rastar hunden, även om jag är väldigt kluven till att skriva det där namnet?

Av behovet att förstå lade jag upp länken till hur gärningsmannen ser världen: Terrorn och de europeiska nyfascismen. Var kluven till alltihop, för att sprida just bajs känns ju inte så bra. Men information är bättre än tystnad, kom jag fram till. Men här slutar det. Jag vill inte gå ärenden åt honom. Som Emanuel Karlsten skriver här: Vi är alla en del av ******* plan.

Jag har tänkt och känt mycket mer än jag gett uttryck för på de sociala medierna; facebook, twitter och på bloggen. Jag tände inte ett ljus för de döda fast jag tänkte oupphörligt och läste överallt om händelserna, även i norsk och annan utländsk press.
Jag är kanske inte en vän av masshysteri i sorg bara? Har sett en lite otäck trend att vältra ut på facebook så.

Men det är inte så jag själv väljer att agera. Jag kan inte grotta ner mig, jag har ju mitt barn kvar. Jag glömde den tysta minuten, höll på att göra mat då till mitt barn, något jag alltid måste prioritera för att hon har diabetes typ1, det kommer alltid först. Men hade jag kommit ihåg det kanske jag hållit en tyst minut med mitt barn? Eller inte? Hon fick inte följa med på begravningen av vår väns dotter, för att barnen inte lekt. Hon måste inte sörja allt. Hon sörjer tillräckligt för sin sjukdom. Jag visar döden och livet respekt med att ta vara på det barn jag har. Och det är jag tacksam för att jag kan, vissa förlorar ju sina barn.

Den största unisona manifestationen jag deltagit i är Vi holder sammen då jag registrerade mig som en som står och håller ihop: I avsky mot vold og i medfølelse med alle som er rammet. – I avsky mot våld och i medkänsla för alla drabbade.

Sedan gick jag med i facebookgruppen Jens Stoltenberg för hans fina sätt att hantera tragedin och stötta sitt folk med patos och ryggrad.

Och inte minst kunde jag inte stå emot att markera mig som en Kulturmarxist för att det är det som gärningsmannen hatar allra mest, de som ”förräder sitt folk” genom att tycka andra kulturer är bra de också.

Jag ser inte en nationell identitet raderas för att jag gillar amerikansk blues, österländska filosofier, falaffel och franska filmer. Mina nationella identiteter (eftersom jag är svensk-engelsk) sitter djupare, säkrare än att jag behöver hata de som inte tycker och är som jag.

Men jag tog bort den norska flaggan jag hade som profilbild på fb, efter nåt dygn, när jag läste att en drabbad tyckte vi gick våldsmannens ärende med att markera nationellt med en flagga. Så har jag hanterat katastrofen i Norge. Med mitt förstånd och min fulla fölelse – känsla.