Fattigdomens räkneverk.

Det är inga konstigheter. Att alltid veta exakt hur många riktiga mål mat till sitt barn man har i frysen. Att kväljas av stress om en vän stannar så länge och det blir dags att laga mat. Jag har aldrig låtit någon vara hungrig. Skulle inte ens falla mig in. Man delar med sig. Stoltheten att inte säga. Ibland får man tillbaka en annan gång. Bjuda på mat men räknekuggarna i huvudet noterar en måltid mindre i hushållet. En måltid mindre till barnet. Jag beräknade dagarna jag kunde ha henne, på två lagade mål per dag. Ibland var dagarna så knappa att jag fick be om hjälp. Eller tyvärr ge upp mina dagar med henne för att det var så illa ställt redan från början av månaden.

Aldrig färska grönsaker eller frukt veckorna hon inte var här. Makaroner och ost till mig. Men det första efter hyran och de uppskjutna räkningarna de inte var så hårda med – CSN är kanon som skickar en dubbelräkning månaden efter utan kravbrev. Då drar man ner på något annat. I vårt hem har alltid den nödvändiga maten legat högt upp i prioriteringen, efter tak över huvudet. Inga kläder. Men viktigt att se till att aldrig få en betalningsanmärkning. Ibland har vänner hjälpt mig med räkningar som en gåva. Men alltid – hyran först.

Fredagsmys på popcorn och saft som inhandlats i storinköpet runt slutet på föregående månad. Ett barn som accepterade. En jul fick jag ett presentkort på Willys. Oh joy! Handlade på mig tvättmedel som räckte ett tag. Man kan använda diskmedel, om man bara tar pyttelite – det blir översvämning av lödder annars. Såpa är OK.

Tacksam när pappan övertog klädinköpen. Andrahandsklädesinköpen som under småbarnsåren blev ju mindre och mindre populära.

För mig var det inget konstigt att behöva använda hudkrämen jag fått på läkarrecept mot min torra hud till att tvätta av mitt smink. Att hoppas på att kunna köpa en ny mascara för 79:- nästa eller nästnästa månad. Det gick tre månader, sånt kunde inte prioriteras. Då blev det ju två måltider mindre.

Ibland gick jag loss ordentligt på postorder. Klickade i färg och storlek, fantiserade, matchade ihop. Tänkte på hur fin jag skulle känna mig. Shoppingbegäret tillfredställt för en stund. Innan jag klickade ner rutan. Låtsasshopping. Ibland kan jag titta på vad jag har satt på mig och tänka att byxorna har jag fått av syrran, strumporna i julklapp, tröjan av en kompis som tröttnat på den och tänka att det är bra att det inte syns att vinterjackan sedan två år förlorat den isolerande värmen över axlarna. Men att iaf se OK ut är viktigt. Man måste maskera hur det är ställt så gott man kan.

Det är ett helvete att få presenter när man är van att vända på varenda öre. Ett nattlinne för 300:- Räkneverket börjar ticka. Man känner sig som den mest otacksamma som finns när man tyst omvandlar presenten till ett par jeans för 50:- begagnade gummistövlar till barnet, toapappersrullar och en födelsedagspresent. När man har det knappt blir man kass på det här med presenter åt alla håll. Man vill helst ha vad man behöver, men kan aldrig säga det. Inte visa sig otacksam för onödig lyx när man torkar sig med gratisservetter från olika hak. Svårt att uppvisa den där ärligt tacksamma glädjen.

Socialt är det inte ett toppläge att beräkna vad bussresan samt en kopp vanligt kaffe på café kostar. Man avstår hellre. Lunch ute, inte ens i ens sfär. Man inser häpen att folk faktiskt fikar upp 100-lappar. De som lever lyxliv och tom köper heminredningsmagasin. Men det vore ju ingen idé. När man inte kan köpa kan man inte välja hur ens hem ser ut. Man anstränger sig med sina små medel. Riskerar att bli en letare och samlare. För ifall att. Ögonen och tankarna går ständigt till att förbättra, uppfylla hålrum av behov.

Ibland debatteras det kritiskt om extrakostnader till förskolan och skolutflykter. Det är alltid någon som tycker föräldrar som klagar är ena snåla jävlar. Där gick månadens sista mjölkpengar. En utspolad femma i karet bakom tvättmaskinerna i tvättstugan så man slipper be om kredit för mjölken i affären på hörnet.

Sommarlov. Inte en enda självvald semester. Så glad över att få följa med någon till landet ett par dagar och ge sitt barn känsla av sommar. Själv få lite miljöombyte från fyra väggar. En dag vill jag ta med mitt barn på en egen semester. Helst innan hon blir myndig eller ett par år dessförinnan tappar intresset för att tillbringa för lång tid ihop med mig. År går så snabbt.

hjärtaFredagsmys med popcorn och saft – och ett barn som frågar om veckopeng. Ett barn som lärt sig att inget materiellt är för givet och stoiskt accepterar att vi aldrig har råd.

Om Victoria Qvarnström

Bloggare ADHD/NPF och bloggcoach på hundbeteendeblogg
Det här inlägget postades i Lättfilosofi., Samhälle., Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Fattigdomens räkneverk.

  1. Matilda skriver:

    Kraftfullt skrivet!
    Sista stycket känns igen från min egen barndom. Jag sa ofta ”en sån vill jag ha, men jag vet att vi inte har råd”, ett enkelt konstaterande. Dagen efter hade jag säkert glömt vad det var jag ville ha men det måste ha gjort ont hos mina föräldrar var gång jag sa det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s