Sorg & dramavampyrer.

.. eller att ha huvudet uppstucket i sin egen röv.

Jag avskyr egocentrerade omogna Drama-queens. De är ju ofta långt borta från verkligheten och kör över andra.

Det värsta är när någon suger i sig dramatik och lever ut den sorg andra faktiskt äger. Drar uppmärksamhet till sin egen person och får sympatier via sin extra påtagliga utlevelse.

Söker kondoleanser de inte har rätt till. Enkelt beskrivet: Det är det ren stöld.

Jag beskyller inte någon för elakhet när de beter sig så överdrivet. Inte lätt att se själv om man bara är en härva av känslor. Vill tro att beteendet att reagera som om världen bara kretsar kring en själv och allt blir så personligt riktat, har en grund människor inte alltid själva har grepp om. Det är därför det händer. Det är inte lätt att vara människa.

När det ligger en djup obearbetad sorg av vilket slag som helst inombords kan varje tillfälle att ta till sig sorg och drama utifrån bli ett alibi för att leva ut sin egna inre outredda sorg. Leva ut i hysteri man inte äger.

Och då sårar man andra som inte behöver mer trist att tänka på.

Jag tycker bara man ska låta bli. Besinna sig. För allas skull. Av hänsyn till både den som äger sorgen och för sitt eget goda ryktes skull. Man måste inte skrika ut allt. Överglänsa någon i sorg, hur kan man leva med det?

Jag har sett det hända andra. Själv blivit utmanad av det när jag varit lamslagen i chock.

Det känns bara som en osmaklig chans för någon i periferin att visa sig som sympatisk, fast de aldrig var där när det gällde. Annars är sorg OK. Men närheten till döden skrämmer bort. Man kanske ska ligga lite lågt när man svikit i skarpt läge?? Är det dåligt samvete i själva verket? Att det handlar om en själv mer än något?

När en djup personlig sorg görs till  någon annans inför omvärlden. Som att den som skriker mest högljutt sörjer mest?

För att vinna sympati?

Det är likadant som att skrika högst i en dispyt, för att ens ord kan verka vara mer sanna då.

Det blir inte mer sant ändå.

Kanske lite okänsligt att inkräkta på andra så? Då är det nära en snyting. För ingen är så hudlös och kanske tystlåten som någon som äger en djup sorg.

Jag väger annars aldrig sorger mot varandra. Men att överrösta de(n) närmaste sörjande. Det är för själviskt. Och osmakligt.

Om Victoria Qvarnström

Bloggare ADHD/NPF och bloggcoach på hundbeteendeblogg
Det här inlägget postades i Lättfilosofi.. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Sorg & dramavampyrer.

  1. Ping: Norge. | Victorias ankedoter

  2. Gunilla H-C skriver:

    Kan bara hålla med. Har varit med om en hel del själv, som tur är har jag bra vänner. Men jag förstår ändå din mening.
    Gunilla

  3. Ping: Bränn offerkoftan. « Victorias ADHD-blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s