Varför blir folk så provocerade av min dotters sjukdom?

Jag skrev ett blogginlägg och funderar över arten på kommentarerna som påvisar något som jag har svårt att förstå. Det är traditionellt så att de tuffaste kommentatörerna ofta är de med anonym avatar, med ett djur eller en blomma som bild, eller/och anonymt ID. Modet vet då ofta inga gränser.

Men varför blir folk särskilt upprörda över att jag kort nämnde att min dotter har typ1-diabetes? Ska man inte skriva som det är – utan måste skona överkänsliga personer? Är de avundsjuka kanske?

I kommentarer på inlägget om när jag avvisades från bussen pga medföljande hund, som Dog News också publicerat, samt jag lagt upp på Västtrafiks facebooksida finns det två typer av kommentarer som jag tänker på: De som tycker det var rätt eftersom hundar kan vara/är farliga, visst det kan jag förstå ändå. Och de som tycker att jag har begärt att bli särbehandlad när jag skrev varför vårt tidsschema var sårbart, pga av att vi skulle hem och laga mat till min dotter med typ1-diabetes och hade planerat in resan efter biljetternas giltighet.

Allt jag skrev om dotterns sjukdom var: ”Vi ska hem och laga mat åt min dotter med typ1-diabetes och har tajmat vår resa för att sköta hennes sjukdom och så att vår biljettid efter stämpling inne i stan inte tar slut innan vi är hemma.” Jag bredde inte på ett dugg, skrev bara som det var.

Jag tycker å min sida att den anklagelsen om att jag skulle vilja rida lite extra på att min dotter har en sjukdom som kräver mycket planering och passning – enbart är ett slag under bältet när jag väldigt kort nämner varför det – i vårt exempel – är viktigt att kunna räkna med Västtrafik. Finns ingen anledning för mig att inte skriva varför vi ville ta bussen vi hade räknat med – eller kan folk inte ta in att andra har sådant att ta hänsyn till i sina liv? Tycker ni kanske att man ska ta skeden i vacker hand alltid?

Alla människor har tider att passa – läkarbesök, möten, eller avgångstider för tåg etc. Essensen är faktiskt om man kan räkna med att få åka med Västtrafik i tid och nyttja de biljetter man redan har betalat för.

Och den andra huvudfrågan är att reglerna om hundar på kollektivtrafiken är ganska luddiga och i detta fallet anser jag att chauffören var godtycklig som inte ens ville låta oss stiga på bussen. Ingen hund uppvisade aggressioner, de var båda kopplade och under kontroll i enlighet med strikt hundägaransvar.

Vad som gäller från Västtrafiks sida är två hundar på samma buss, om chauffören godkänner, men den allmänna regeln är en hund, om hundarna inte har samma ägare (antar att de menar om samma person kommer med dem?) eller inte en är exempelvis en ledarhund som kommer på efter den första. Det samma gäller på varje vagn i en spårvagn, men hur håller de koll på det? Det står att en ägare får åka med två hundar gratis, men det står inte om en trehundsägare då skall betala för den tredje, eller man inte får ha tre hundar med sig. Luddigt. Det står också: Finns det redan ett annat husdjur ombord på fordonet kan du alltid fråga föraren om du får ta med ditt husdjur också. Då är det föraren som beslutar om husdjuret får följa med, men det är alltid du som resenär som har det yttersta ansvaret för ditt husdjur. Ja eller hur? Fast inte i realiteten då chaufförens humör, alternativt inställning till maktutövande eller allmänt hundogillande verkar premieras av cheferna?

Jag hann inte ens samtala med chauffören eftersom jag inte steg på fram med pälsdjur. Han ropade i högtalarna så snart vi kommit på att vi skulle gå av direkt – och min logik sa mig att det inte kunde stämma. Varför jag inte tycker att det var rätt? För att vi hade stämplat biljetterna, tajmat och hunden inte utgjorde ett hot. En liten fransk bulldog som som mest tittar intresserat på andra hundar om jag inte släpper fram honom.

Ett axplock av kommentarerna jag tycker är konstiga, från ovan nämnda platser:
SonnyVästtrafiks fb-sida: ”Vidare förstår jag inte riktigt logiken med att ni skulle särbehandlas för att dottern har diabetes. Hade ni timeat det ordentligt, så skulle ni ha en marginal stor nog för att täcka upp att man kanske inte kommer med just den första bussen. Får en särbehandling, så kommer snart nästa och nästa och nästa att också begära det. Kollektivtrafiken ska finnas där på lika villkor för alla. Vill ni ha prioritet före mig i kön av den ena eller den andra anledningen någon gång, så kanske om ni ber snällt. Inte om ni tar det för givet. Fungerar inte er vardag utan perfekta, klockrena resor, så kanske bil är ett alternativ för er?”

Claes på Västtrafiks sida: ”Sen har jag en allergi mot folk så gråter ut och försöker göra det till en snyfthistoria. Det är lite som folk som packar ner all sin livsviktiga medicin i väskorna till flyget och sen när de kommer fram så saknas väskorna. Är det så viktigt så tar man det i handbagaget. Är det nu så viktigt med t.ex mat eller medicin så tar man med sig extra. Bussen kunde lika väl ha varit försenad eller att vägen var avstängd för olycka.”

Ragnar på samma sida: ”Victoria: Du skriver att du inte krävt särbehandling! Men det är ju just det du gör!!!!! Och skälet är din dotters matintag på grund av sjukdom och att biljetten slutar gälla. Jag påpekar att det finns mat att tillgå i Göteborg och att det finns nya biljetter att köpa.”

Anonym på Dog News: ”Buhu! Tipsa pressen/bloggar för att man inte följer villkoren för att resa? Skylla på ett barn med sjukdomar, bussen kunde ju lika väl ha fått punktering eller att det var ett vägarbete som gjorde att de blev sena hem.”

– Att jag krävde särbehandling igår när jag, min dotter och hunden skulle åka hem, det stämmer inte. Jag ville bara bli behandlad rättvist och ta våra biljetter i anspråk – eftersom det inte förelåg någon konflikt emellan hundarna på bussen.

Västtrafik får bli lite tydligare.

Finns det undantag eller inte och ska föraren prata med hundägaren för en sund bedömning öga mot öga, innan man slängs av? Om det är för komplicerat kan ju Västtrafik förbjuda hundar så alla vet vad som gäller, alltid.

Fotnot: Tydligen skrev jag nog ändå för kort om diabetesen i blogginlägget – eftersom folk antar så mkt, som att jag var helt oförberedd och anser att någon annan har ansvaret för mitt barns liv? Det stämmer inte och ingen frågade hur det ligger till.

Det som är viktigt när det börjar bli dags för måltid för en diabetiker är att det är ordentlig mat som står sig länge. Annars får man dutta med täta blodprover, en macka, insulin och upprepa det ganska ofta men det blir inte lugnt förrän diabetikern får ett riktigt mål mat. Risken med det är att det blir mycket oförutsägbart och svårt att hålla en jämn blodsockernivå. Svajande blodsocker skall med alla medel undvikas för att motverka de svåra följdsjukdomarna. Detta görs dag efter dag, nästan dygnet runt året om. Kontinuitet är mycket viktig för framtiden i en sjukdom som aldrig beter sig konstant.

Jag fyller alltid på både medicinsk utrustning samt har frukt och macka med bredvid druvsockertabletter. En resa i bil till IKEA innefattar också de nödkomponenterna ifall det blir bilkö pga olycka. Två timmar fördröjning utan mat/sockertillskott kan ju leda till insulinkoma.

Däremot har det hänt att massäcken tagit slut i en nödsituation, som på Barnakuten då barnet fått det allvarliga tillståndet ketoner/ketoacidos/syraförgiftning och har behövt massa extra insulin som aldrig tas utan lite mat, så att den medhavda massäcken tagit slut mycket fortare än beräknat. Numera har jag alltid en fryst måltid hemma att stoppa ner eftersom akuten inte har mat ens för diabetiker nattetid –  trots att det är så viktigt i diabetesvård, som vid oförutsedd ketoacidos vid infektion, när man hamnat på akuten. Ja, det tycker jag är anmärkningsvärt dåligt eftersom man när man barnet insjuknar i typ1-diabetes får lära sig en hel del, som att mat är medicin för diabetiker. Även en massäck har en gräns.

– Ni får gärna skriva lite mer negativa kommentarer om att jag kräver särbehandling här, eftersom jag här verkligen gör det angående sjukhusets tillgång på mat. Om ni blir lite lyckligare av det?
Eller ni kanske vill byta?

Jag sköter kollen på min dotters sjukdom, sen ska Västtrafik sköta sin del, på ett rättvist sätt!

Annonser

Om Victoria Qvarnström

Bloggare ADHD/NPF och bloggcoach på hundbeteendeblogg
Det här inlägget postades i Dagboksuppdatering. och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Varför blir folk så provocerade av min dotters sjukdom?

  1. Ping: Västtrafik otydliga, kanske också missbedömer risken med djur. | Seth Sjöblom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s