Bröt armen i brevlådan.

Sex år gammal när jag skulle hämta posten så försökte jag nå kuverten längst ner i brevlådan, men lyckades inte. Så jag lade mig ovanför, på gräsmattan, eftersom brevlådan satt på muren nedanför.

Detta var 35 år innan google maps tog detta fotot från mitt barndomhem, då trädgården alltid var välskött och med tågslipers som mur.

Jag sträckte ner handen i brevlådan, kröp fram lite mer för att nå. Och ramlade över ända. Med ett ganska illa resultat, eftersom högerarmen var nedstoppad i brevlådan. Överarmsbenen gick tvärt av i fallet framåt. Jag fick gå hela vägen upp till huset med hängande högerarm som gjorde så ont övertill och gick in till mamma som pratade i telefon just då.

När hon såg mig sa hon kort att: ”Jag får lägga på, jag tror att Vicki har brutit armen”.

Jag lade ner mig på den röda heltäckningsmattan på rygg och grät. Mamma kom fram och kollade läget och gjorde bedömningen om att benpiporna låg fel. Så hon, uppvuxen under Andra Världskriget i England då man får göra vad man kan, drog mina benpipor rätt. Inget jag rekommenderar eftersom blodådror och nerver kan hamna i kläm. Men jag slapp opereras och få spikar i armen.

Sedan ringde hon pappa som körde från jobbet för att köra mig till sjukhuset. Minns att det gjorde mindre ont när jag lade armen böjd på en platt kudde på magen, där jag låg i baksätet.

Blev gipsad för benbrottet i överarmen med armen i ett gipsat ”L”.

Min mamma en häxdoktor. När jag tre år senare hoppat ut från en trädkoja nio år gammal och åter igen gråtande kom hem med hängande arm sa hon direkt hon sett mitt ansikte, att ”armen är bruten”.

Även om jag fick åka hem från röntgen på sjukhuset med ett bandage jag tvingats be om själv, för att det gjorde så ont. De bedömde det som ett slag. Men de ringde in mig för gipsning, dagen efter. Jag hade fått en spricka.

Min mamma är faktiskt ruggigt klockren på att bedöma om något är allvarligt. Likaså min syster. Och faktiskt jag, som direkt tog slutsatsen att något var onormalt när min dotter som har typ1-diabetes för ett par år sedan efter en vecka då hon inte varit hos mig, visade sina infekterade naglar.

Skolsyster hade gett en antibakteriell kräm. Men jag såg ju att alla naglar var exakt lika infekterade och så klart, för mig var det inte normalt. Tog dottern till Vårdcentralen då distriktssköterskan lade om fingrarna, efter de tagit prover om bl a Strepotkock A. Fick antibiotika direkt och det tog, även om dottern tappade tre naglar. Jag blev jättearg för att igen annan sett.

Vet inte en skolsjuksköterska något alls om att diabetiker är extra infektionskänsliga? Eller ska man avdramtisera allt? Måste mitt barn gå med smärta och tappa naglarna, för det?

Lite fler med intuitiv känsla i vården, yes! Eller har alltför många häxläkargener blivit brända på bål? Mina armar blev iaf lagade, tack vare min mamma.

Annonser

Om Victoria Qvarnström

Bloggare ADHD/NPF och bloggcoach på hundbeteendeblogg
Det här inlägget postades i Anekdot. och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s