Gå med håven.

Positivismen på facebook har kritiserats. Att människor berättar om perfekta liv och hur duktiga de är; som tränar, postar foton på senaste smarriga bakverket och berättar om sina städbedrifter och andra saker de lyckats med.

Jag bakar aldrig så visst blir jag jätteirriterad om kakan finns 50 -eller 3 mil bort. Därför.

Det har kritiserats att statusuppdateringarna ofta är skryt och falska bilder av liv. Som ger vissa ångest och avsmak. Jag blir tvärtom ofta peppad av andras glädje. Och att de vågar berätta om den, lite osvenskt.

Jag är verkligen ingen följare av överdriven positivism då allt bara är underbaaaart och alla facebookvänner får höra att jag älskar dem, hela tiden. Jag är inte prutthurtig.

Jag tror inte att alla problem kan lösas direkt med lite positiv anda. Men man härdar ut lite lättare med ett par ord i stöd. Eftersom tid ibland löser problem så är det för mig viktigast att orka härda igenom utan att bli sänkt. Realism. Ibland kan man välja stämningsläge. Men inte alltid. Man måste också erkänna känslor av sorg för att vara en hel och självärlig människa.

Även om man kanske inte delar alla de känslorna på facebook. Det kan göra för ont att berätta, man kanske inte vill ha medömkan? Därav beskriver människor ofta positiva saker där. Inspirerar. Söker kanske stöd och pepp. Går med håven rent ut sagt. Och jag tycker att det är bra. Som jag läste igår i en kommentar, så, var ska man gå med håven, om inte på facebook?

Det är fet gratispepp att våga skriva när man lyckats. Och man kan bli lite peppad vidare om man inte är vid målet än. När man har svårt att komma igång.

Jag tycker inte det är falskt om man beskriver sin vardag och får respons på den.

Står man inte ut med det kan man ju ändra inställningarna på facebook. Jag deltar gärna i det som händer i andras liv. Jag är en social media-person. Transparent, men till en gräns.

Hurtglättighet, där går min personliga gräns av vad jag kan störas av. Kan ju ställa in så jag slipper se. Det står alla fritt. Men peppen via facebook är en grymt bra kanal för att ge ett uppmuntrande ord till en medmänniska. Och det betyder något.

Trots att alla inte vill vara med. Alla får välja. Jag tycker det är uppmuntrande för mig själv att kunna ge respons. Även om jag också vill äta kakan.

Om Victoria Qvarnström

Bloggare ADHD/NPF och bloggcoach på hundbeteendeblogg
Det här inlägget postades i Nätet & sociala medier., Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s