Pappa

Min pappa dog för 22 år sedan. Jag vet exakt fortfarande hur förlusten kändes precis efteråt. Skulle kunna berätta om varje starkt ögonblick på vägen dit som om det var igår.

Kände när han dragit sin sista suck att han hade fått frid. Kunde inte neka honom det. Till slut gav jag honom fri efter allt jag sett honom genomlida. Hela vägen.

Jag var 22 och hade i stort sett vårdat honom på olika sätt hans sista två år och helvetesperioder på sjukhus när jag såg honom glida bort. Hur jag än sökte honom. Så såg jag i hans ögon att han gled bort.

Hur jag än charmade hans livsandar med det han älskade mest i matväg. Jag lagade mat jag aldrig lagat förut för att mata honom. Köpte färska bär på Kungstorget med grädde till. Kom med äppelpaj med råvarorna direkt från hans trädgård.

Men trots allt jag försökte, så gled han ur mina händer och längre bort. En vecka innan han dog och jag var där i timmar varje dag, så tittade den rödhåriga sköterskan jag talade med mig i ögonen och sa: ”Du vet väl att han kanske inte överlever?”.
Hade jag inte tänkt på, helt blockerad som jag var. Tog några långa sekunder. Sedan gick jag rakt in till pappa i sin sjuksäng och efter att ha försökt vara stålstark så länge frågade jag honom: ”Pappa, tror du att du överlever. Är du rädd för att dö.” Han svarade nej på mina båda frågor. Då släppte jag på allt mitt tunga ansvar och lade mig ner över hans magra bröstkorg, kramade om och bara grät. Han tog sin magra vänsterhand med slangar i och lade på min rygg. Som att vi hade bytt tillbaka till de naturliga rollerna av far och dotter. Och jag fick min pappas tröst.

Han varken kunde eller orkade mer. Mina härliga ätliga håvor mitt i hans stolta hungerstrejk för att få dö kanske sköt upp det oundvikliga en dag eller två? Medan hans lidande ökade. En sorts kompromiss för att jag inte ville han skulle dö, medan han ville och matstrejkade gentemot sjukhuset? Tills han inte ens orkade äta det jag kom med.

Första året på årets högtider och årsdagar och efter pappa dött blev saknaden olidlig och bara större. Som med någon som rest bort. Kände att: Det är dags att komma tillbaka, nu har du ju varit borta för länge!

Det tog tio år efteråt tills ljudet av en ambulanssirén inte fick mig att brista i gråt. På tionde året tårades mina ögon bara lite. Vi höll ju på med sånt ett tag, ganska många akuta ambulansfärder när han hamnat i insulinkoma och jag satt fram och såg honom behandlas i akutrummet.

När jag tänker på det som vuxen så här långt efteråt så förstår jag inte hur jag pallade att alltid vara beredd att rädda min pappas liv? Varje morgon innan jag skulle iväg till min framtid, kursen i reklam och grafik gick jag in till honom från min lägenhet ovanför och väckte pappa. Kindpussade med ett god morgon och väntade på svar. Hade ju inte behövt störa hans pensionärssovmorgnar, men ville kontrollera att han inte låg i insulinkoma. Ibland gjorde han det. Men man gör väl det som krävs för att man ska kunna leva med sig själv och ha en vettig vardag? Ringde först ambulans om jag såg i hans ögon att han var för borta för att han skulle kunna dricka sockervatten. Sen i väntan på ambulansen ringde jag skolan.

Men jag tänker inte på pappa varje dag längre. Ibland har jag haft svåra årsdagar. Ibland har de gått mig helt förbi, efter de första och jag har efteråt tittat i kalendern och kommit på att jag inte sörjde då.

Min pappa är mest en sträng i min benmärg idag. Som står för bra saker. Som civilkurage. Rätt ska vara rätt. Lever hans värderingar. Så mycket jag kan.

Han är inte helt borta. Klart han inte är! Men han hade ju gärna fått spöka lite för mig. För jag saknar hans närhet, hans röst och att ha honom där att prata hans ämnen med.

Berlinmuren föll och jag slog hans nummer för att berätta, prata med honom om det. Men numret hade inte längre en abonnent. I himlen finns ingen telefon.

Den 9/9 1989 kl. 20.10 på Mölndals sjukhus var han i min famn för sista gången. Sedan slut.

Pappa med diabetes typ-1 fån 3 års ålder och astma, han var aldrig sina kroniska sjukdomar. Det var inget han någonsin accepterade. Han envisades med att göra militärtjänstgörning, trots att hans hälsa hade brister. Skrev därför på en ansvarsbefrielse till ”Kronan” för vad som kunde hända med hans hälsa. Han var ju inte den som backade. Tvärtom, det stärkte honom.

Mycket envis och levde precis som han ville ha det. Så han tappade livsgnistan när han blivit för svag för att bjuda ut damer på middag och det blivit olämpligt att han körde bil. Då var han nöjd och ville tacka för sig.

Det är länge sedan han dog nu. Men jag ler när jag ser pappas belåtna min på fotot jag tog ett halvår innan han dog. Han håller nyckeln till sitt hus i handen för att visa hur nöjd han var med att ha skrivit över sitt hus på oss fyra syskon. Han måste ha vetat att hans liv var på väg att ta slut. Sedan var det ju det.

Annonser

Om Victoria Qvarnström

Bloggare ADHD/NPF och bloggcoach på hundbeteendeblogg
Det här inlägget postades i Nostalgi.. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Pappa

  1. Ivar A skriver:

    Vilket fint inlägg. Blir rörd.

  2. T.J skriver:

    Väldigt fint skrivet, jag torkar tårar nu.

    • Victoria skriver:

      Oj. Detta var lättversionen. Jag tror jag ska avstå från att skriva den andra ocensurerade. Vill att människor ska vara glada, Kanske lite tacksamma över livet. Kram.

  3. Ping: Rehabilitering till arbete eller habilitering till liv. « Victorias ADHD-blogg.

  4. Puck Hägglund skriver:

    Du är fantastisk på att uttrycka dig Victoria. Det du skriver om ser jag framför mig.

  5. Ping: MIN FAMILJ har aldrig – innan – behövt krypa för hjälp! | Victorias ADHD - autism - blogg om NP-diagnoser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s