Att stå bredvid – en handfull piller.

När någon man bryr sig om sväljer en handfull piller. Exempelvis. Tänker inte tipsa vidare ..

Då dör verkligen något inom en. Man dras ner jävligt långt. Ens liv påverkas så mycket. Ens ork dräneras helt. Att mista en kär är helvetet på jorden. Att stå bredvid och se någon utsätta sig för risken att dö är en omöjlig känslokrasch. Hur det än görs eller varför.

I en sådan situation försöker man styra upp. Man måste. Om man har turen att hinna. Kan inte bara se på. Man gör vad som helst. Vad som helst! Det är en situation då man måste gripa in om man är människa. Precis som att man som människa avlagt Hippokrates-eden som läkare gör, om att rädda liv.

Man agerar per automatik. Och man blir förbannat arg som närstående och autopiloten att rädda liv aktiveras.

Man blir arg för att man tvingas bli så påverkad i hur man mår i sitt eget liv. Känner sig neddragen. Känner av det i varje cell och varje nerv. Man fungerar sämre, kan knappt rädda sina andra närstående längre för att alla andra plikter åsidosätts i en sådan krissituation. För att man bryr sig om den som mår dåligt och om de andra i sitt liv som behöver en. Det redan svåra sk livspusslet krockar stort. Själviskt att känna vrede?

Om jag bryr mig om dig ska du tammefan ta hänsyn till mig? Vad skulle du tyckt om jag gjort samma sak? Hur skulle du agerat då? Hade vi inte en överenskommelse?

Jag säger inte att det är själviskt att vara så desperat att man tar till det svåraste, eftersom jag inte tror man gör något sådant medvetet med målet att skada andra. Man mår bara inte tillräckligt bra för att ha ork att tänka brett och känna empati. För den egna smärtan har i det ögonblicket tagit överhanden. Smärtan man inte just då kan se någon annan väg ut ur. Men vår ömsesidiga överenskommelse då?

Jag har full respekt för att varje individ väljer. Men de närstående kan aldrig avkrävas löftet att stå bredvid och inte göra allt för att förhindra ett sådant självskadebeteende. När övertygelsen är att; ge det fem dagar till, så kommer saker i ett annat ljus. Jag skulle varje gång jag som närstående utsattes för det scenariot motverka det med all min kraft. Fortfarande.

Och är det ett rop på hjälp som det ofta är? Dra åt helvete, skärp dig, orka lite till för att jag älskar dig! Det är jobbigt att älska när balansen sätts ur spel.

Eutanasi. Dödshjälp. Inget jag är för om inte varenda hopp är uttömt. Om någon är dödssjuk med klar destination att ligga hjälplöst förlamad under stort lidande i åratal innan döden tar vid. Då vore det kanske försvarbart?

Men att fly för att livet är tortyr? Det kan jag aldrig gå med på. Livet gör förbannat ont ibland, så ont att man vill dö. Men dö, det kommer man göra tids nog. Livet består av lidande. Vissa får mer än andra.

Jag sitter inte bredvid passiv, resignerar och tittar på och låter någon ta sitt liv av respekt för någons hopplösa känsla i stunden.

Respekterar inte det. För vem kan vänta in någon annans död?

Bli gärna arg på mig när jag ringer ambulans, polis och vem som helst, vad jag än gör. Ställer till kalabalik.

För jag tycker det är ett felbeslut, en stundens ingivelse att svälja en handfull piller. Jag vill gärna få lov att älska dig tills du skrumpnar ihop och dör av naturliga orsaker. Och jag skiter i om du står ut. På nåt sätt. Stå ut med det?

Är en jobbig rigid jävel. Det vet du om du känner mig. Du behöver inte tacka mig senare.

Det bara är så för mig.

Stanna hos mig?

Annonser

Om Victoria Qvarnström

Bloggare ADHD/NPF och bloggcoach på hundbeteendeblogg
Det här inlägget postades i Lättfilosofi.. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s