Urvalsintervju.

Jag känner mig just nu jäkligt bra. Blev utvald bland 300 sökande att bli en av de 80 som kallades på intervju inför sluturvalet till en yrkesutbildning med 30 platser.

Jag hade faktiskt tänkt att inte gå. Allt har bara rasat runt mig privat den senaste tiden och jag kände mig lite hopplös. Men jag fick ju iväg anmälan. Och jag hade blivit kallad. Tänkte att livet inte alltid kommer att se ut så här kaotiskt. När utbildningen väl börjar kanske saker är i fas igen och människor runt mig mår bättre igen? Och jag kan inte låta nederlag runt omkring mig hindra min framtid. Eller hur? Det får inte kosta så mycket att leva att man ger upp. Tvärtom. Jag måste framåt. Då bär jag mina kära bäst.

Det var kul att gå på intervju. Jag gjorde bra ifrån mig, hade inte kunnat göra bättre. Avslappnad och naturlig. Och vettig.

Så kom den där frågan om varför jag varit sjukskriven. Utbränd, numera med ADHD-diagnos som jag bearbetat. Jaha. Vi har haft några med ADHD i denna utbildningen och de har varit bland de bästa, om jag får säga det, fick jag till svar av läraren.

Hoppsan! Hade haft lite bryderi om just den frågan och jag är öppen, på vinst eller förlust.

Så jag tog upp det lite om hur jag är, att jag idag har min ADHD som en styrka. Det handlar om hur jag ser naturligt detaljer, skannar av helheter och inhämtar information brett. Jag kan ta annorlunda beslut och föreslå andra lösningar och att jag direkt nästan instinktivt stör mig på något som inte verkar konstruerat för att fungera. Att jag är pragmatiker.

Det var länge sedan jag kände mig duktig. Men det gjorde jag på intervjun. Jag lyckades få fram det jag ville säga. Kunde formulera svar jag verkligen menade, inget inrepeterat tjafs. Jag hade så klart läst på lite, jag är ju intresserad.

Din ålder. Du är ju .. ähum, äldre än de flesta sökande. Ursäkta .. Ser du det som ett problem?
Jag log eller rent av flinade lite pillimariskt när jag svarade. Det gör ingenting, jag har inte ålderskomplex. Jag hänger inte upp mig på åldrar. Jag har något för det, livserfarenhet. Kan lite om mycket. 

Kände mig tacksam att jag efter dippen igår hade kollat upp lite om utbildningens samarbetspartners och annat och tänkt efter vad jag tyckte. Hade antagligen insikter, eftersom jag är så om mig och kring mig och tänker själv.

Vad gör du om fem år, frågade branschpartnern.

Är din högra hand, svarade jag.

Om jag sedan kommer in eller inte. Que sera sera. Peppad oavsett.

Jag kommer klara mig, och det bra.

Om Victoria Qvarnström

Bloggare ADHD/NPF och bloggcoach på hundbeteendeblogg
Det här inlägget postades i Dagboksuppdatering.. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s