Elva konstiga minuter.

Härom dagen åkte jag spårvagn till Mölndal de längsta elva minutrarna på länge. Det tar enligt tidtabellen elva minuter från Korsvägen till Mölndals bro. Satte mig på ett säte i de nya vagnarna då man sitter med ryggen mot fönstrerna och har tre säten mittemot.

En man kom på efter mig och satte sig precis mittemot. Han såg bra ut i mitt tycke. Bruna ögon och snygga jeans. Attraktiv. Kavaj. Hade sett honom när jag gick förbi på hållplatsen. Men inte reflekterat så mycket. Förr spanade jag mer, men gör inte idag. Odesperat singel.

Men han tittade på mig från platsen mittemot.

Han tittade hela tiden. Såg inte sjuk i huvudet ut eller verkade farlig. Han bara tittade. Liksom inte verkade kunna släppa mig med blicken. Undrade om han fått ”snyggspel”?
Att det var något i mitt ansikte han inte kunde släppa med blicken. Blev konfunderad.

Jag var klädd väldigt avslappnat. Armégrönt genomgående, trekvartslånga arbetsbyxor, armégrönt linne, svart linneblus och armégröna sportskor utan strumpor. Ganska lite sminkad. Varit rätt trött den morgonen. Var liksom inte fixad alls.

Han hade ring på fingret. Hade han inte haft det kanske jag trott han var intresserad. Förutom ringen då. Kanske han såg att jag tittade på hans hand två gånger. Den låg över hans skrev, vilket jag råkade titta på samtidigt. Men bara för att han verkade utmana till kontakt?

De där elva minuterna med honom tvärsemot tittade jag på allt annat. Jag är bra på det. Sval. Men ärligt. Han tittade och tittade rakt på mig. Efter åtta minuter fäste jag blicken på honom neutralt under hela sex sekunder då han var som fångad. Normala socialt accepterade blickar är på tre sekunder.

Hans blick fastande i min. Han reagerade inte, han hade ju stirrat så länge att det nog var oväntat att jag tittade tillbaka. OK, jag gav ett litet leende för att situationen var så absurd. Sedan tittade jag slött bort.

Jag var ju hemskt trött så jag passade på att sluta ögonen, viket jag aldrig gör annars, eftersom jag endast kan vila i min säng. Men jag visste inte vad jag skulle göra.

Vagnen tömdes på folk. Vi var nästan helt ensamma. Jag undrade om han skulle göra eller säga nåt. Det gjorde han inte.

Jag tänkte när vi närmade oss slutstationen efter tio minuter att jag nog kunde önska honom en bra dag? Men jag glömde bort det. Och han hade ju ring på fingret, det avmotiverade mig kanske?

Gick av före honom. Gick målinriktat dit jag skulle. Undrade om han tittade efter mig, när jag gick, hur jag gick? Kanske jag svängde på höften ändå?

Och tänkte lite på att situationen hade varit något jag kanske tagit tag i den om jag hade känt nåt mer än ”konstigt” och sett hans guldring. Men jag gick.

Jag går ofta.

Annonser

Om Victoria Qvarnström

Bloggare ADHD/NPF och bloggcoach på hundbeteendeblogg
Det här inlägget postades i Dagboksuppdatering.. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Elva konstiga minuter.

  1. MalligaMallan skriver:

    Minimöten. Vad mycket några minuter kan rymma. Gillade hur du berättade om det också.

    • Victoria skriver:

      Ja, det var långa minuter. Lite skämsigt nästan, nära mig. Jag berättar ju sällan så här nära.

  2. MalligaMallan skriver:

    Det är ju ofta det som är det bästa att läsa. Men jag förstår vad du menar. Vi låtsas att jag inte läst 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s