Band människor emellan.

Personliga band skapas utefter de som förstår varandra eller bara är villiga, nyfikna att lära känna och vill andra, varandra väl.

Jag förstår och förstås extra väl av dem som kan relatera till saker jag berättar om, och de därför vet att jag upplevt. Eller så vet de ingenting på förhand och bara är öppna för nya människor och intryck.

En sak jag verkligen lärt mig av att berätta öppet om saker, det är att man möter likar där man mist anar det.

Jag är en stor vän av sociala medier. Blogg, twitter och facebook.

Jag får då och då privata mail från facebookvänner i mitt stora kontaktnät om att jag via min blogg om ADHD gett dem massa pusselbitar de letat efter för egen del eller för sitt barn. Och jag blir förvånad, för jag visste inte ens att de läste vad jag skriver. Jag ser då anledningen till att vara öppen. Jag förändrar liv. Det värmer som fasen.

Och jag trodde att alla andra hade perfekta liv. Vilket jag inte tycker jag själv haft. Bara lärt och lärt den hårda vägen.

Men också bland alla framåtsträvande entrepenörer jag gillar som jag ofta fått kontakt med via twitter och mött på twittermöten sk #tweetups så, när jag lär känna dem ett steg närmare får jag veta att de trots att de idag verkar så framgångsrika och glada, faktiskt jobbat sig igenom sjukskrivningar och andra personliga svårigheter.

Och att de, som jag fokuserar på det som stärkt dem.

Mänskliga band knyts utav känsla, av någon sorts igenkännande.
Jag tror inte längre att det finns vinnare eller försvinnare med avskiljaren att man haft det svårt eller lätt. Jag tror att det handlar om vad man lärt.

Jag tror verkligen på att det handlar mer om hur man tar det, än hur man har det. Lite förenklat alltså. Livshotande akut sjukdom kan inte jämföras med så mycket annat.

Men generellt: Grotta in sig i bajset eller försöka lyfta blicken. Och göra det igen, inte acceptera ett nej av livet. Fortsätta drömma och se bilden framför sig om var man vill vara. Ingen vet om man lyckas, men man kan inte leva med att se sig ge upp iaf.

– I det där enda livet man har, säkert, tills man en dag förr eller senare dör. Så får man göra det bästa av det.

Ihop med vännerna man hittar på vägen när man öppet sagt hur det är, eller kan vara, och vad man vill ändra sitt liv till, och de vännerna är fler än man tror. De stärker. När man vågat säga.

De mötena är guld värda.

Resten kvittar faktiskt.

Och jag vill verkligen rucka loss alla som sitter fast. Men jag kan inte det.

Jag kan bara överleva själv. Som ett exempel.

Om Victoria Qvarnström

Bloggare ADHD/NPF och bloggcoach på hundbeteendeblogg
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s