Återmöte med mig själv.

Det hände något märkligt för ett litet tag sedan.

Jag har gått igenom många svåra år och jag vet verkligen inte hur jag gjorde det?

Antar att det är mitt troskyldiga sinne om att en dag blir det nog bra, som fått mig att orka. Kanske är lite envis också. Och orubblig?

Och ändå är jag krass som natten, mörk som verkligheten och ser alldeles för svåra bitar som man helst ska slippa tänka på ens.

Jag har bara fått lära mig att det kan vara så. Och hållit ut.

Har väl sett skugglandet som man inte vill.
Ibland står det bara där och omger en, hur man än vänder sig, vad man än gör.

Och så ringde min ungdom på dörren. Min förflugna romans från 18-årsåldern dök upp på facebook och undrade hur det var. Lite stum blev jag, i ungefär en millisekund innan de 26 åren var borta.

Vilken kärlek jag kände, inte bara för honom som människan jag kände igen mig i, kanske helt enkelt mest i kärlek för mig själv. Som den jag är. Oavsett den tiden som förflutit emellan den tiden då jag var färdigformad som ung vuxen då vi möttes och de åren då jag blev så sänkt och krass. Jag kom med återmötet tillbaka till status quo. Mindes vem jag är.

Jag är mer än den de svåra åren. Jag är mer pga av de svåra åren också.

Det finns knappt en snutt jag inte tagit tag i av personlig utveckling, för att jag inte ville ha det som jag hade det när det var riktigt mörkt.

Jag har sett mörker, för jag har levat i det. Och jag vet som motsats vad ljus är när jag ser det.

Och plötsligt kunde jag återanknyta till mig själv när min gamla romans kontaktade mig. Jag kallar det romans, för vi var nog då båda på väg åt egna håll, möttes mitt i en tid av intensiv utveckling. Själars möte, mycket starkt. Så som ungdomens möten kan prägla en.

Och pånyttmötet.

Vad han mindes om mig, ja han mindes varenda detalj. Varenda, och utan att gå in på intimiteter här så menar jag varenda!

Han påminde mig om mig själv, om den som jag riskerat att förlora så många gånger om. Men som jag ändå hållit kvar i en flik av, som en snuttefilt av ett nedärvt minne. Om att jag en gång var en annan än det livet slungade mig in i att tvingas uppleva och gå igenom. Det var som den nedrigaste testen om ifall jag skulle kunna hålla ut. Och den testade mig i många år.

Och plötsligt vid vår förnyade kontakt var jag den jag varit igen. Hon som.. Här brister min röst.

Åldern med åren, ska den göra alla desillusionerade?

Ni som fortfarande är unga, som fortfarande har drömmarna intakta.
Ge inte upp drömmarna.

Om ni drabbas av livets mörka sidor. Skit i det.
Verkligen SKIT I DET! Trava på ändå.

Cirklar sluts. Essensen vinner. Alltid.

Tro på det.

Annonser

Om Victoria Qvarnström

Bloggare ADHD/NPF och bloggcoach på hundbeteendeblogg
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s