Tarmen sa poff.

sjukhusJag hamnade på sjukhus för en vecka sedan. Hade inte ens packat tandborste utan slängde på mig träningsoverall för ett snabbt besök på vårdcentralen torsdag morgon efter en sömnlös natt. Legat och jämrat mig på natten för magen kändes som den skulle sprängas. Hade väntat mig lite magsårsmedicin och en rekommendation om gaslösande. Nästan pinsamt att söka när det verkar vara gaser, men jag kunde knappt stå upprätt på morgonen och smärtorna hade varit lite för svåra.

Man ska lyssna på sin kropp och dessutom kom det inga gaser.

Med min envisa smärttålighet kunde jag lika väl stannat hemma och tagit starka värktabletter och sovit ett dygn hemma.

Men jag påminde mig om att det kan gå illa om man ställer sin egen diagnos, utan att ha adekvat läkarutbildning. För tolv år sedan ställde jag egen diagnos på magkatarr och husläkaren godtog det och jag drack en liter magsyrehämmande Novaluzid i veckan under tre månader. Klunkade i mig uppåt en deciliter åt gången. Sov sittande för annars kändes det som magsyran kom upp i strupen. Kunde bara äta osaltad gröt. Jag stod i remisskö till specialist och leverprover var tagna. Min bäbis började vägra ta bröstet och jag undrade om det var för att jag hade smärtor jämt, att mjölken smakade beskt av stresshormoner kanske?

Efter gall-operationen hade jag ringt för att förhöra mig om proverna hos husläkaren flera veckor innan hade visat något. Jodå, förhöjda levervärden, som om jag tagit ett par glas vin. Jag ammade fortfarande och lämnade blodproven innan lunch, så det borde ha stått klart att jag inte druckit någon alkohol alls. Men husläkarmottagningen hörde inte av sig. Den gången sökte jag inte sjukhusvård akut för jag ville inte utsätta mitt till mig bundna dibarn för att smittas av nån skit i väntrummet. Och jag hade ju magkatarr? Så långt kan en mamma gå för att inte utsätta sin nyfödda för smittor. Jag gick ganska långt.

Av smärtan rent andtagande attacker en gång per vecka föranledde att jag knappt gick ut eftersom jag då kunde bli sittande på en parkbänk i svåra smärtor, oförmögen att röra mig under drygt en timma. Och jag kunde ju då självklart inte heller ta upp mitt barn eller ens ropa på hjälp. Så jag stannade hemma. Som tur var hade jag ett lugnt barn.

En natt när jag var ensam hemma med bäbisen blev jag ändå tvungen att ringa efter hjälp när en attack bedarrat. För under smärtattacken kunde jag inte ens sträcka mig efter telefonen på bordet framför mig. Det är bland det jävligaste jag nånsin känt, total maktlöshet, helt ensam. Ingen som kunnat rädda mitt barn om hon riskerat kvävas om hon börjat kräkas eller så. Jag kom till sjukhuset och fick knark, med bäbisen i bilstol. Hon sov igenom allt och de konstaterade att jag hade gallsten.

Tjogtalet pepparkornsstora stenar som vandrade omkring i gallgångarna och blockerade levern. Efter varje anfall mådde jag illa nån dag, som om jag var bakfull. Förgiftad. Det sägs att gallsten gör ondare än att föda barn och jag är benägen att hålla med eftersom man inte kan styra smärtan själv alls, som jag kunde vid min förlossnings krystvärkar.

Tre månaders lidande, för mitt barns och förbenade envishets skull. Jag lärde mig något. Som att jag inte är läkare.

Snabbprover på vårdcentralen förra torsdagen visade att sänkan var förhöjd så jag fick med mig en remiss till kirurgakuten på Östra sjukhuset. Tog bussen dit. Mådde inte så bra, magen var öm och stor som en spärrballong. Vid varje väggupp smärtade magen av stötarna. Krånglade mig in på kirurgmottagningen och de skickade mig vidare till Sahlgrenska sjukhusets gynmottagning för att utesluta inflammation i äggstockar eller myom etc. Åkte sjukresa med taxi och det var jobbigt att sitta, trots att jag fällde ryggen på sätet. Det tog sån tid i lunchtrafiken genom hela stan och jag mådde sämre och sämre. Inte särskilt talför när jag kom fram.

Väntetiden kändes evighetslång, men den var högst 20 minuter. Kunde inte lägga mig ner över ett par stolar pga armstöden, och ett tag var jag på väg att lägga mig på golvet. Men tänkte; vad ska folk tänka.

Undersköterskan som var med på undersökningen frågade kontrollfrågan när jag var född och jag svarade nyårsdagen och hon började skratta. Inget problem i födabarn-apparaten. Sedan skojade hon med mig och adopterade mig lite. Jag sa att jag var tvungen att skoja för annars skulle jag gråta. Fick lägga mig på en brits i korridoren i väntan på sjuktransport tillbaka till Östra sjukhuset. Värken blev värre när jag satt upp och alla inälvor tryckte på neråt i buken.

Min nya vän ringde telefoncentralen två gånger för någon ambulanstransport kom inte. Hade legat ute en stund på en bänk och väntat men orkade inte och min vän kom ut och tittade om jag fått åka än, så hon tog med mig in igen. Efter en timma och tio minuter i korridoren på gyn mådde jag ännu sämre och bad om en termometer. Nu hade febern börjat komma. Några tårar trillade.

Och min sköterska satte sig lite på båren och klappade på mitt ben. Någon kom förbi och frågade om vi kände varandra. Ja nu, svarade vi. Och jag kunde inte låta bli att säga att man kommer varandra nära när man träffats halvvägs upp i livmodern. Min vän och vapenbärare ringde telefonväxeln igen och sa att en misstänkt appendix låg och blev sämre för att ingen bil kom. En norrländsk röst hade svarat att de bara skulle köra genom stan, så kom de nog. I Göteborg, med fler än en gata. Centralisering av tjänster till Norrland har sitt pris.

Tillslut efter 1,5 timma hörde vi dörrarna i andra änden av korridoren öppnas och hon sa att; nu kommer de. Är de snygga, frågade jag och sa att jag förbannade att jag just denna dagen såg ut som Kristina Lugn, osminkad, blek och med lite risigt hår.

Inga blåljus. Köer. Men jag vinkade till övervakningskameran i ambulansen som jag brukar göra på jobbet på Faktum. Speciellt efter jag glömt av kameran och rättat till trosorna med röven åt kameran och kommer på att VD:n sitter inne på kontoret med oss i försäljningsdisken i helskärm framför sig. Hej hej!

Ambulanspersonalen och jag pratade lite, men tillslut kunde jag inte småprata. Kall. Och varm. Det var så skönt att slippa stiga upp när de körde in mig liggande i ambulansintaget. Mina ögon var slutna. Nu kunde jag inte ta hand om mig själv längre.

En stund i korridoren, undersökningsrum, nya prover, droppnålar och min bästa vän som kom tills jag bara ville vila. Magnetröntgen av magen sent på eftermiddagen och upp på akutkirurgavdelningen vid klockan 18. Besked om att det inte var blindtarmen. Utan en inflammerad tarmficka som brustit, men kapslat in tarmbakterierna i sista slemhinnan innan buken. En tarmficka skapas när tarmmuskulaturerna glesnar ut och slemhinnan tränger ut och som en liten påse bildas. Man får som små blindtarmar men kan leva hela livet utan problem. Men jag fick svår inflammation och tanken på att jag kunde legat hemma på smärtstillande medan tarmen brast helt blev lite skrämmande när det hela sjunkit in och jag insåg.

Intravenös antibiotika klockan 23. Sköterskan bevakade och det började klia i min hals så jag fick motmedel mot den allergiska reaktionen. De satte in två andra antibiotikor och hon kom och väckte mig hela natten igenom för att kolla att jag kunde andas. Klockan fem på morgonen sa jag att jag började känna mig hemskt irriterad och utmattad av att inte få sova, att jag närmade mig att bli aggressiv av påfrestningarna. Så jag fick sova genom förmiddagsronden.

Ny avdelning sent på fredagskvällen och jag var helt utmattad och arg på droppnålarna för jag kunde inte hålla mig helt stilla. Gestikulerade när jag pratade, som vanligt, trots smärtsamma påminnelser och visste inte hur jag skulle göra. På den nya avdelningen låg långtidspatienter med problem i buken. Coloncancer etc. Trots att jag mådde skit såg jag att de var så sjuka. Som om de låg med sin själ i ett snöre, som en ballong som svävade över dem, i endast en tunn sträng som höll dem kvar, än så länge. Dödens avdelning kändes det som och jag sov knappt alls den natten.

Hade fått två besök under dagen, varav jag bett en vän om en penna för att anteckna saker jag behövde komma ihåg att fråga och be om. Känner mig väldigt otrygg utan penna. Han hade givit mig två sköna gelbläckpennor och en skrivbok. I den skrev jag hela natten. Kunde inte sova där, inte komma till ro bland de svårt sjuka.

Blev utskriven vid lunch och hemkörd av en kär väninna. Minnesbilderna får jag tvinga fram för jag mådde så dåligt. Men det var skönt att komma hem för nu var det bara läkningen jag behövde. Medpatienterna i mitt rum önskade mig lycka till när jag var på väg ut och jag sa det samma till dem och det kändes bara för uselt falskt och jag hoppades att de skulle få komma hem igen.

Flytande föda i en vecka blev det. Jag var så arg på sjukhuset när det enda jag ville första natten var att äta för hungern gjorde lika ont som inflammationen. Och medpatienterna på akutavdelningen kunde gå på toaletten själva, men åt på rummet. Lukten av mat och av kaffe gav mig nästan tuppjuck. Matoset hängde kvar i flera timmar och jag kunde inte fly det men fick inte äta. Verkligen tortyraktigt när kroppens basala behov nekas men man frestas samtidigt. Jag sa faktiskt till, så klart. Men de förklarade att de hade svårt att skapa rutiner på den avdelningen eftersom patienterna kom och gick.

Ibland kan man bota ett tillstånd som mitt med enbart tarmvila och ibland sätter man in enbart antibiotika även vid blindtarmsinflammation, numera.

Men nu en vecka senare har jag ätit pizza. Det var det enda jag tänkte på hela första dagen på sjukhus. Men hade blivit jublande glad över även en skål överkokt ris just då.

Och jag är himla glad att jag inte så lätt tar värktabletter för att döva kroppens symptom på att något är fel. Jag lyssnar.

Lite tufft att inse att jag kunde blivit väldigt sjuk om jag inte sökt läkare så tidigt som jag gjorde. Livet hänger kanske i en skör tråd för oss alla.

About these ads

Om Victoria Qvarnström

Er observatör i min verklighet.
Det här inlägget postades i Dagboksuppdatering.. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tarmen sa poff.

  1. Anders Jansson skriver:

    Vilken tur att det gick bra till sist..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s